jag svor tyst för mig själv att aldrig någonsin bli för privat i min blogg.. nu sitter jag här, känslor och tankar kokar över och det kliar i fingrarna....

Sen i höstas har jag varit deprimerad, varit nere i en djup svacka, med några ljusklimtar då och då. Det är bäst när jag är aktiv, när jag slipper sitta hemma och brottas med just de här känslorna och tankarna. Jag har så otroligt mycket ilska inom mig, som jag borde få ut - men inte vågar. Jag är rädd för att mista, rädd för att förlora, för alltid. Jag är rädd för vad personerna kommer säga och tycka och vilka konsekvenser det kommer få. Innerstinne vet jag jag mycket väl vilka konsekvenser det kommer bli, men jag vill inte, det är lättare att intala sig själv att man inte vet, man bara tror. 

Min självkänsla är låg, jag har läst en bok om just detta, att ha låg självkänsla. Och allt stämmer in på mig själv, det är som hon som skrivit skrev om mig. Så är det nog många som känner idag, speciellt många tjejer. Jag är en av dom, jag är en av dom... Det ekar i mitt huvud hela tiden. dålig självkänsla, dålig självkänsla och det där hatet mot en själv blir bara starkare och starkare.

Jag har även svårt att förstå att man kan göra fel och glömma saker. Jag vill vara perfekt. Jag vill men vad är perfekt? Det borde inte få finnas ett ord som perfekt. Det skapar en konstig känsla och man strävar efter att vara något som inte går att vara. Därför måste jag radera detta ord ur mitt ordförråd , jag vill inte vara perfekt , jag vill vara mig själv. Hela livet har jag sökt en speciell uppmärksamhet, vem jag ville visa mig duktig för tänker jag hålla för mig själv, men det sitter i en idag och  utifrån det har jag satt ribban högt, alldeles för högt.

Det är allt jobbigt, att lära sig att älska en själv. Att älska sina fel och brister, att älska en själv för den man är. När jag har börjat acceptera att man får lov att göra fel, då kan jag börja min långa rensa mot en bättre tid - mot en bättre Emelie.



bilden är lite mer än ett år.